Ett riktigt smultronsställe

Här kommer ett tips som inte är så matrelaterat. Eller det beror på hur man ser det, jag åker sällan någonstans om det inte vankas mat. Detta stället är perfekt att ta med sig picknickkorgen och ett trevligt sällskap och göra en underbar utflykt. Vi har ju som jag tidigare nämnt hälsoinspiratörer på jobbet, som med jämna mellanrum ordnar olika aktiviteter för oss. Denna gång åkte vi allihop till Nunnedalen på Öland för att vandra och ha lite picknick. Nunnedalen är en vandringsled som går mellan Resmo och Lilla Vickleby på sydvästra Öland. (Jag hade aldrig hittat dit själv, men kör så här: efter Ölandsbron tag andra avfarten höger mot Ottenby. Resmo är byn som kommer efter Vickleby).

Vi började gå längs den övre vandringsleden som är belägen på landborgskanten, som kallas just landborgsleden. Där dess höjder ger fantastiska utsikter över det öländska landskapet.

För de som inte orkar gå så långt finns det olika ställen att vila gumpen på och bara njuta av den vackra naturen en stund.

Vi tog oss via den slingriga stigen ned till den nedre delen av vandringsleden som heter paradisstigen.

När man går längs den nedre stigen omges man av lummig lövskog och så fin blomsterprakt. På våren är marken täckt av en matta med vårblommor. Helt fantastiskt vackert! Och över en är det som kupoler av grönska.

Längs hela vandringsleden finns det olika rastplatser. Här är ett lite enklare kök för den som vill tillaga maten på plats. Vi hade dock färdiga baguetter med oss.

Historien förtäljer att stigen under många århundraden har använts som gångväg mellan Resmo kyrka och Vickleby kyrka.  Mitt i skogen finns en vacker naturkyrka. Tänk vilket naturbröllop man kan ha här!

Här är jag och gulliga Anita. Det är hennes tvillingdöttrar som gör en helt förvirrad när man besöker Gårdby kafé och lanthandel. Vi tänkte det var en ruskigt snabb tjej som hann springa mellan kassan i inredningsbutiken och lanthandeln, tills vi fattade att de var två tvillingar. Så btw... är det stället väl värt ett besök.

Sedan skulle vi ta oss upp på den övre delen av stigen igen. Som tur var fanns det rep vi kunde hålla oss i, för vi var ju tvugna att ta den brantaste stigen så klart ;-) Längs leden finns såväl information om all växtligheten, som om stigens historia.

Jag och några andra hurtbullar avvek från de andra och sprang tillbaka sista biten. Vilket ställe att springa på, men gud så jobbigt i dessa backar... Sedan var det härligt att få slänga sig i gräset, medan kaffe dukades fram. Vi satt och blickade ut över vackra Öland medan solen sakta sjönk.

Mamma Mimmi undrade hur vi inom sjukvården gör när vi åker iväg på utflykter allihop. Vem tar hand om patienterna? Jag fick helt enkelt säga som det är, vi gör som Kommandoran (i Emil i Lönneberga) gjorde, när hon låste in fattighjonen och gick på kalas i alla fall...